Historia

Svarttjärn är förmodligen en mycket gammal by. Redan under 1500-talets första hälft fanns det bofasta människor i byn enligt uppgifter som finns i jordeböcker.
I boken ”Lövånger- en sockenbeskrivning” skriven av bl.a. Carl Holm, fanns det enligt 1543 års jordebok fyra bönder i byn medan andra anteckningar från Gustav Vasas jordebok noterar att det fanns tretton åbor i Svarttjärn år 1539. Namnen på dessa var Anders Jonsson, Olof Nilsson, Kerstin vidna (änka), Nils Östensson, Olof Larsson, Nils Olofsson, Per Jonsson, Olof Håkansson, Joon Mågson, Simon Larsson, Nils Tomasson och Sigrid vidna ( änka). Dessutom flyttade fyra åbor från Hökmark till Svarttjärn och då skulle det finnas sjutton åbor i byn år 1539.

År 1620 nämns, i en statistik över utsäde och djur, bl.a. följande namn boende i Svarttjärn: Erich Andersson, Anders Larsson, Nils Hvidrichsson, Jon Andersson och Jon Olofsson och 1704 i jordebok över Löfångers socken finns namn som Erich Andersson, Hans Pärsson, Pär Olofsson och Johan Zackrisson.
Avvittringen var utförd mellan åren 1786 -1791 , storskifte år 1814 samt laga skifte 1894 då bönderna fick utnyttja de nya skiftena.

1846 beviljades det bidrag till utdikning och avtappning av sjöarna Snörsmyr-tjärn och Långtjärn och omkring 1880 utfördes krondikningen som gjorde att det blev mer uppodlad mark vilket bidrog till byns utveckling. Nyodling av mark förekom ända in på 1950-talet.

Under 1950-talet utfördes det en omfattande sjösänkning i byn för att minska våröversvämningarna som skapade olägenheter för odlingarna kring sjön.

Gamla vägen till Lövånger den s.k. ”kyrkvägen” - vägen över Storberget till Hökmark - plogades sista gången vintern 1928-1929. Nuvarande väg till Lövånger via Vallen blev avsynad och klar våren 1930. I slutet av 1980-talet blev vägen genom byn asfalterad.

En kraftstation byggdes 1917 vid Raningsbäcken men var bara i bruk ett par år.
Vid jultiden 1920 fick Svarttjärn elkraft via Mjödvattnet.

På byastämman i juni 1907 togs ett beslut om att bygga ett skolhus. Till en början användes det även som gudstjänstlokal. Skolan var verksam ända fram till 1963 då även byns lanthandel upphörde.

Sommaren 1953 invigdes byns bönhus som numera fungerar både som gudstjänstlokal och byahus.

Vägbelysningen i Svarttjärn tillkom 1970-71 när Svarttjärns Byamän beslutade att anlägga vägbelysning längs byns vägar. Detta projekterades och genomfördes helt i byns regi. Bidrag erhölls från dåvarande Lövångers kommun. Efter anläggningens färdigställande sköttes och underhölls anläggningen av Svarttjärns Byamän. I slutet av 1970-talet erbjöd sig Skellefteå kommun att överta drift och underhåll av anläggningen.

I byn har det under åren även bl.a. funnits affär, tjärdal, kraftstation, sågverk, kvarn, post och telestation, snickeri, verkstad, lastbilsåkeri, taxi och en livlig föreningsverksamhet.

Byns äldsta bevarade byggnad är en mangårdsbyggnad från 1717 samt den s.k. ”stutu-lödun ” – en gammal lada för myrslåtterskörd. Den är från slutet av 1700-talet och finns numera placerad på bönhustomten.

Svarttjärn tillhör Lövångers församling och tillhörde Lövångers kommun fram till 1974/75 då kommunen gick in under nuvarande Skellefteå kommun.